Allt går åt helvete nu .
När allt börjar gå åt helvete märker man det inte först. Man höjer huvudet och blicken så man ser inte att allt börjar gå nedför. Eller kanske så både ser man och känner, men man låtsas att man inte gör det, för man inser att när man gör det så finns det ingenting att göra. Man håller kvar vid att allt är bra. Man skrattar och sminkar sig och lurar sig själv. Sen plötsligt ät man alldeles för långt ner och allting spricker. En fasad innanför den riktiga fasaden spricker. Ingen annan ser men man själv ser det i spegeln och man känner det hela tiden. Man använder sina kalla händer för att kyla hettan bakom ögonen där tåtar hela tiden hotar. När det inte längre finns någon inre fasad som håller ihop allt. Den yttre fasaden är till för att skina men trycket från insidan hela tiden gör att den bara blir grå och folk slutar lägga märke till en. Om det fanns någon som brydde sig så skulle de märka att något fattades men när man när man har slutat räknas som en av för länge sedan så finns det ju inget hålrum som behöver fyllas efter en. Men trots att ingen annan skulle bry sig om man försvann så gör man det själv av någon anledning. Innanför alla rasande fasader så finns det en liten hård sten av guld. Det är själen hoppet någon slags tro på sig själv. Stenen skaver och gör ont men vägrar flytta på sig. Skrubbsåren inuti påminner om alla chanser man har missat, men det är sår som läker. Stenen av guld är det där som aldrig kommer att försvinna. En tro på att man är så mycket bättre. Att allt kommer vända och gå bra någon gång.
allt kommer bli bra igen , någon gång
Kommentarer
Trackback
