Cerritulus

Det var just den dagen, då allt hände, då mitt liv förändrades.

Jag visste det inte just då, men det skulle hända.

Mina ögon stängdes och jag andades, långa djupa andetag.

Det kalla handtaget satt som fast klistrad mot handflatan.

Kom igen nu tänkte jag, det är bara att öppna och få det överstökat.

Jag klev in. Jag kände mig lättad, där stod han.

Han kolla på mig. Det var bara jag och han, ingen annan.

Även om vi hade känt varann sen vi var små så kändes det speciellt denna gången.

Kanske bara för att jag visste?

Visste det som skulle hända?

Rädslan börjar krypa upp långsamt.

Han andades tungt. Det var nästan som på film, när man vet att det är något som kommer hända, då allt är tyst, och så flyger det snabbt förbi något på filmduken, då när alla hoppar till. Den där lilla minihjärtattacken.

Just så kändes det, som om man strax skulle hoppa till och allt skulle vara över sedan.

Vi stod fortfarande kvar, kvar på samma gamla matta som för bara något år sen.

Han tog tag i mina armar, helt plötsligt så höll vi i hand.

Han var varm och svettades. Våra blickar möttes, men vi sa ingenting.

Där stod vi, helt tysta.

Jag slängde av mig skorna och gick några steg närmare.

Våra läppar möttes, jag blev varm och tryckte mig mot honom ytterligare.

Han tog tag i mig och förde mig ut i vardagsrum.

Det pirrade till i kroppen, och jag log, log så mycket jag bara kunde och han bara kolla på mig och börja skratta.

Munnen log min inte ögonen, jag sluta le och bara stirra honom rakt i ögonen. Det var då det hände, det var då han tog ifrån mig något som jag aldrig skulle få tillbaka igen. Det var då jag visste att det var början på våran kärlek.

Just den där dagen, som allt hände.

Alla de små jobbiga samtalen, allt grälande på mig, alla tårar, alla löften om att det ska bli ändring, att det ska bli bättre. Egentligen är det inte alls några viktiga saker, små skitsaker jämnfört med alla problem som finns därute i världen, så löjligt att spilla tårar på. Men för er betyder det allt. För er är det så man ska vara, annars funkar man inte, det blir fel. Jag lyssnar på er, och jag hör vad ni tycker är bra, jag hör vad jag borde vara, vem jag borde vara. Och jag försöker. Det gör jag absolut. Det går inte att förklara, hur gärna jag vill göra rätt, hur gärna vill få bekräftelse. Få se er äntligen bli nöjda. Men jag är inte den personen. Det är jobbigt att inse, kanske speicellt för er, men jag är inte skapad för att utfylla alla era önskemål. Ni gillar som många andra att säga, ingen är perfekt. Men någonstans hoppas ni alltid, att jag ska förstå vad det är ni är ute efter. Varje gång tänker jag, att nu ska det bli början på något nytt, jag ska ändra på mig, nu ska jag göra rätt och jag ska få bli den perfekta flickan i era ögon. I era kritiska, hoppfulla, förväntansfulla, kärleksfulla ögon. Ni ska sluta se mig i ögonen och tänka, varför förstår hon inte? Varje gång hon gör fel vänder vi upp och ner på hela världen, och ändå gör hon det om och om igen. Jag ska slippa eran besvikelse för småsakerna som inte är småsaker för er, som är hela livets uppbyggnad för er.
Ni brukar faktiskt säga till mig, att jag är helt perfekt. Men det vet vi alla att jag inte är. Vi vet att så perfekta som ni är så är det väldigt konstigt att jag är som jag är. Men jag blundar, jag tittar upp i det sneda taket igen, och jag tänker, mamma och pappa, ni fick inte den perfekta dottern, ni fick inte den dottern ni borde haft, den som aldrig gör fel. Ni fick mig. Jag är ledsen för det.

Ligger på golvet .
Bara vi två .
Bara våra tankar och idéer .

Jag är glad att jag har dig .
Även fast jag kanske inte brukar säga det så ofta .
Så har du stor betydelse i mitt liv.
Du är den bästa av de bästa .

Tanken slog mig plötsligt och hårt .
Vi har snart vart tillsammans i 1år .
Det bästa och det värsta året .
Men J , du ska veta att jag är evigt tacksam att du finns vid min sida i alla lägen .
Jag älskar dig.