avståndet ska inte spela någon roll längre.

Jag vet att vi aldrig träffades så speciellt ofta
Att vi sågs allt för sällan med tanke på det korta avståndet
Knappt 500 meter, knappt 5 minuter att gå
Men ändå bara träffats några få gånger de senaste åren

Och nu har du flyttat härifrån, inte så långt men ändå
Jämfört med 500 meter så är 5 mil ganska långt
Men vi kommer att träffas, kanske mer nu än förut
Så det borde egentligen inte vara någon skillnad

Men jag antar att jag kände mig trygg
När jag visste att du fanns bara några minuter bort
Om det skulle hända något och jag behövde dig
För du fanns alltid där, med din axel som man kunde gråta mot

Jag vet att ingenting kommer att förändras trots din flytt
Du kommer alltid finnas kvar när jag behöver dig
Det enda som kommer förändras är avståndet
Men vi får åka och hälsa på varandra lite då och då

Våran vänskap hade den sämsta och konstiga starten någonsin
Och jag tyckte så illa om dig i början
Det känns nästan lite komiskt idag
När jag älskar dig så mycket som jag gör

vad hände , varför blev det såhär ?

Jag har en bästa vän.
En bra vän.
Men något har hänt.
Det känns inte längre som förr.
Är som om något har gått sönder mellan oss.
Inte längre lika bekvämt som förr.
Jag kunde prata med dig om allt.
Om hur jag mådde om ljus och mörker.
Men inte längre.
Berättar jag för dig så tar du det som en tävling.
Försöker bräcka mig. Jag vet att du mår dåligt.
Du kan prata med mig. Men jag kan inte prata med dig längre.
Du är så förändrad. Jag vet inte längre om jag känner dig.
Vi glider isär. Vi var ett isblock som flöt så fint.
Men det har det delats på mitten och vi glider längre och längre ifrån varandra.
Men det kanske det är jag som är problemet.
Jag glider från mängden av isblock.
Vi glider isär. Vem ska jag nu prata med.
Du är den enda jag någonsin har kunnat prata med.
Jag blir stum.  

fuck this bullshit

I cant take this anymore
seeing the road infront of me
my past behind in the shadows
why cant i step out and face my fears
or do i have to keep them bottled up inside
silently..

everything that i have ever wanted i have gained
yet lost with one lilttle action of hate
i know im not perfect
i know what people expect of me
how they laugh at the fact that i dont know why i feel this way
im tired
sick
i want to rest but too scared to shut my eyes
when trying to forget all that is lost
i find its right here beside me
its hauting how i cant fight it
how i just give in to what i hate
to what i yearn
to what i fear..

memories always cut the skin so deep
ut not more then what i have done out of my own actions
blood is spilled, it stains the carpet, it bears my hands
why do i stay in the past?
i dont need it anymore...i dont want it...
do i fear what i hate? or do i yearn what i fear?
either way i know one thing
..there are times for tears and fears...this isnt one of them...hauting..is it not?

rensar bland vännerna som krossat mig.

min vän, vi delade nånting du och jag, ja det var en slags kärlek.
en vänskap som betydde världen för mig, jag skulle gjort allt för dig.
det är sanning när jag säger att jag älskade dig, att jag älskade oss.
inte ett ord är lögn när jag säger att jag saknar dig så, att saknaden efter dig på något sätt skär i mig.
jag är mer än ärlig när jag säger att vår låt blir ingenting utan dig vid min sida.
numera är min telefon min följeslagare, jag behöver dina samtal, jag behöver höra dig igen, jag behöver känna oss igen.

allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?

jag gjorde ju allt för dig, jag fanns alltid där för dig så hur kunde du bara släppa mig?
hur kunde jag gå förlorad i dina ögon?
hur kunde vi gå från allt till ingenting?
hur kunde du kasta mig som en fluga och hur kunde jag låta dig ta över mig?
alla säger att det är din förlust, så varför sitter jag här och gråter?
åh, jag behöver dig men jag förstår inte.

allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?

jag ser in i dina ögon och ser ingenting.
jag brukade se vänskap, lycka och kärlek.
nu ser jag bara undvikelsen.
medan jag känner hur allt strömmar inom mig, frågorna, funderingarna och en vänskap som betydde för mycket.

ingenting, ingenting, ingenting.
nu är vi ingenting.
jag såg det i din blick, allt vi haft är borta, nu har jag bleknat till ett grått moln.
tårar och skratt - allt för dig.
jag ser det nu, vi är som bortblåsta.
det finns inga ord kvar trots att vi aldrig sa dem.
men jag vet att vi tänkte dem, båda två.

ingenting är sig likt , allt är så annorlunda nu.

Borta.
Jag vill vara borta.
Försvinna utan frågor.
Livet går.
Men jag står kvar.
Jag vill komma fram.
Allting går.
Alla är nöjda.
Utom jag.
För jag står kvar.
Om bara någon äntligen kunde se.
Äntligen kunde förstå.
Förstå mig.
Jag kan inte vara här.
Jag kan inte leva här.
Alla andra är nöjda.
Utom jag.
För jag står kvar.
Varför le.
Varför skratta.
När det ändå är falskt.
Vaför se.
Varför blunda.
Varför leva på ett sätt.
När det ändå bara gör ont.
Allt jag gör.
Allt jag tänker.
Allt jag andas.
Handlar bara om drömmen.
Borta, borta.
Jag vill vara borta.
Försvinna utan frågor.
Livet går.
Men jag står kvar.
Jag vill komma fram.
Allting går.
Alla är nöjda.
Utom jag.
Så jag står kvar.

RSS 2.0