Cerritulus

Det var just den dagen, då allt hände, då mitt liv förändrades.

Jag visste det inte just då, men det skulle hända.

Mina ögon stängdes och jag andades, långa djupa andetag.

Det kalla handtaget satt som fast klistrad mot handflatan.

Kom igen nu tänkte jag, det är bara att öppna och få det överstökat.

Jag klev in. Jag kände mig lättad, där stod han.

Han kolla på mig. Det var bara jag och han, ingen annan.

Även om vi hade känt varann sen vi var små så kändes det speciellt denna gången.

Kanske bara för att jag visste?

Visste det som skulle hända?

Rädslan börjar krypa upp långsamt.

Han andades tungt. Det var nästan som på film, när man vet att det är något som kommer hända, då allt är tyst, och så flyger det snabbt förbi något på filmduken, då när alla hoppar till. Den där lilla minihjärtattacken.

Just så kändes det, som om man strax skulle hoppa till och allt skulle vara över sedan.

Vi stod fortfarande kvar, kvar på samma gamla matta som för bara något år sen.

Han tog tag i mina armar, helt plötsligt så höll vi i hand.

Han var varm och svettades. Våra blickar möttes, men vi sa ingenting.

Där stod vi, helt tysta.

Jag slängde av mig skorna och gick några steg närmare.

Våra läppar möttes, jag blev varm och tryckte mig mot honom ytterligare.

Han tog tag i mig och förde mig ut i vardagsrum.

Det pirrade till i kroppen, och jag log, log så mycket jag bara kunde och han bara kolla på mig och börja skratta.

Munnen log min inte ögonen, jag sluta le och bara stirra honom rakt i ögonen. Det var då det hände, det var då han tog ifrån mig något som jag aldrig skulle få tillbaka igen. Det var då jag visste att det var början på våran kärlek.

Just den där dagen, som allt hände.