rensar bland vännerna som krossat mig.
min vän, vi delade nånting du och jag, ja det var en slags kärlek.
en vänskap som betydde världen för mig, jag skulle gjort allt för dig.
det är sanning när jag säger att jag älskade dig, att jag älskade oss.
inte ett ord är lögn när jag säger att jag saknar dig så, att saknaden efter dig på något sätt skär i mig.
jag är mer än ärlig när jag säger att vår låt blir ingenting utan dig vid min sida.
numera är min telefon min följeslagare, jag behöver dina samtal, jag behöver höra dig igen, jag behöver känna oss igen.
allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?
jag gjorde ju allt för dig, jag fanns alltid där för dig så hur kunde du bara släppa mig?
hur kunde jag gå förlorad i dina ögon?
hur kunde vi gå från allt till ingenting?
hur kunde du kasta mig som en fluga och hur kunde jag låta dig ta över mig?
alla säger att det är din förlust, så varför sitter jag här och gråter?
åh, jag behöver dig men jag förstår inte.
allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?
jag ser in i dina ögon och ser ingenting.
jag brukade se vänskap, lycka och kärlek.
nu ser jag bara undvikelsen.
medan jag känner hur allt strömmar inom mig, frågorna, funderingarna och en vänskap som betydde för mycket.
ingenting, ingenting, ingenting.
nu är vi ingenting.
jag såg det i din blick, allt vi haft är borta, nu har jag bleknat till ett grått moln.
tårar och skratt - allt för dig.
jag ser det nu, vi är som bortblåsta.
det finns inga ord kvar trots att vi aldrig sa dem.
men jag vet att vi tänkte dem, båda två.
en vänskap som betydde världen för mig, jag skulle gjort allt för dig.
det är sanning när jag säger att jag älskade dig, att jag älskade oss.
inte ett ord är lögn när jag säger att jag saknar dig så, att saknaden efter dig på något sätt skär i mig.
jag är mer än ärlig när jag säger att vår låt blir ingenting utan dig vid min sida.
numera är min telefon min följeslagare, jag behöver dina samtal, jag behöver höra dig igen, jag behöver känna oss igen.
allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?
jag gjorde ju allt för dig, jag fanns alltid där för dig så hur kunde du bara släppa mig?
hur kunde jag gå förlorad i dina ögon?
hur kunde vi gå från allt till ingenting?
hur kunde du kasta mig som en fluga och hur kunde jag låta dig ta över mig?
alla säger att det är din förlust, så varför sitter jag här och gråter?
åh, jag behöver dig men jag förstår inte.
allt går om och om igen inom mig, när ska jag släppa dig?
igen, igen, igen, när släpper jag dig?
hur vet man slutet när man aldrig fick ett hejdå?
hur vet jag att det var ditt fel när jag inte får ett förlåt?
hur ska jag nånsin veta om du saknar mig?
förbannelsen, förlåtelsen, vänskapen tar den slut här?
jag ser in i dina ögon och ser ingenting.
jag brukade se vänskap, lycka och kärlek.
nu ser jag bara undvikelsen.
medan jag känner hur allt strömmar inom mig, frågorna, funderingarna och en vänskap som betydde för mycket.
ingenting, ingenting, ingenting.
nu är vi ingenting.
jag såg det i din blick, allt vi haft är borta, nu har jag bleknat till ett grått moln.
tårar och skratt - allt för dig.
jag ser det nu, vi är som bortblåsta.
det finns inga ord kvar trots att vi aldrig sa dem.
men jag vet att vi tänkte dem, båda två.
Kommentarer
Trackback
